Nu ska vi tala om reaktionerna på köttallergi. Alltså inte de reaktioner den som är allergisk får av däggdjursprodukter, utan dem som man som allergiker möter hos andra.
Och det ska sägas att det finns reaktioner och reaktioner. Från ena ytterligheten till den andra. Igår åt jag middag hos en kompis. Vi hade kommit överens om att jag tar med en burk av kycklingchilin min gudson lagade så mycket av häromdagen, så kunde vi äta tillsammans utan att någon annan behövde lägga om sin meny. Pling, sa mikron, ungefär samtidigt som den övriga maten var färdig. Och så satt vi vid samma bord och åt tillsammans, fast av olika maträtter.
De andra åt entrecote och det såg väldigt gott ut. Min kompis såg säkert att jag tittade på portionen bredvid mig och sa sedan lite förläget att de säkert ändå borde ha ätit något annat. Men jag försäkrade att jag inte får obehag av ångor och att jag inte alls missunnar dem en god biff.
För mig är det viktiga förstås a) att jag inte får symptom och b) att alla kan ha det trevligt. Det kommer säkert ofta att betyda att jag har egen mat med, för det är oändligt mycket enklare att laga en stor sats av något jag med säkerhet vet att inte innehåller något från däggdjur och ha lämpliga portioner redo i kylen eller frysen.
(Att äta ute blir ju ett större problem eftersom jag utgår ifrån att restauranger inte vill att man kommer in i köket med en ask mikrofärdig mat. Det är en välsignelse att man inte drabbades för 20 år sedan - nu finns det ju veganska alternativ på många ställen. Och vilken tur att jag gillar sushi - jag behöver inte ens byta stamställe när jag är i Helsingfors!)
Men sen finns det ju de där andra reaktionerna. En god vän frågade om jag är säker på att alltihop inte bara finns mellan öronen på mig. Det tog jag inte illa upp över, för hon ville faktiskt veta. Men precis samma fråga kunde ha känts väldigt tråkig.
Jo, jag är faktiskt säker på att det inte bara sitter mellan öronen. Inte bara för att jag har varit på blodprov och fått min diagnos bekräftad av en läkare, utan för att en av vägarna som den här allergin upptäcktes på var när cancerpatienter fick medicinen cetuximab som innehöll alfa-gal och reagerade med anafylaxi. (Här finns en vetenskaplig artikel på engelska om den historien.)
Det som är skrämmande är att många andra som precis som jag är allergiska mot sackariden alfa-gal möter sjukvårdspersonal som utgår ifrån att de lider av hypokondri eller som påstår att alfa-gal är ett påhitt. Eller har vänner och anhöriga som inte alls orkar eller vill sätta sig in i vad som är farligt för dem.
Det gör att FB-grupper och andra sammanhang där drabbade får kamratstöd av varandra är speciellt viktiga.
När jag först googlade köttallergi och köttallergi som hashtagg någonstans hittade jag en länk till en svensk nyhetstext. Den hade lagts upp av en vegan som var glad åt att människor nu drabbas av köttallergi. En sådan inställning fattar jag inte riktigt. Om du värnar så mycket om djuren att du inte vill äta dem kanske du kan bry dig om dina medmänniskor också?
Skadeglädje är knappast vägen till samförstånd.
Samförstånd kan vi uppnå genom information och respekt. Som den som kommenterade min köttallergi med att välkomna mig "i vår krets av glada vegetarianer". Den inställningen tycker jag om! Det är mycket bättre att försöka hitta ett "vi" än att peka finger åt "dem".
Kommentarer
Skicka en kommentar