Lugn, bara lugn

Idag såg jag en fråga om sköldkörtelproblem i en amerikansk FB-grupp för personer med alfa-galsyndrom. Gruppen är stor nog för att statistiskt sett få ett antal Jo-det-lider-jag-också-av på snart sagt vilket hälsoproblem som helst, men det betyder ju inte i sig att det på riktigt finns en koppling mellan just den åkomman och AGS.

Jag har ingen aning om hur det står till med mina sköldkörtelvärden och tänker inte börja fundera på det heller. Eftersom alfa-galsyndrom har så varierande symptom - och framför allt för att vi drabbade är olika känsliga för däggdjursprodukter - är det lätt hänt att börja rådda mellan riktiga besvär och hjärnspöken.

Precis som Parkinsons lag säger att en arbetsuppgift utvidgar sig så att den fyller den tid som är tillgänglig för att utföra den tror jag nämligen att tankar på vissa symptom kan bli självuppfyllande profetior. Precis som ischokladen på bilden fyller sin form - eller rinner över, om man tar i för mycket - så kan symptom uppstå för att fylla ett tomrum.

Går jag omkring och tänker på min sköldkörtel så kan jag säkert få den att förstoras. (Ett av symptomen som angavs i FB-gruppen var förstorad sköldkörtel utan att det märks av i några värden.)

Att till slut inte kunna skilja mellan vad som är på riktigt och vad som är självsuggestion gör också alla dem som är mer allergiska än jag en björntjänst. För om jag säger att jag inte kan äta mjölkprodukter för att jag har alfa-galsyndrom så är det inte sant. (Jag har nämligen druckit litervis med mjölk i kaffet sedan jag blev biten.) Det som är sant är att jag tror att jag mår bättre om jag låter bli och att det finns sådana alfa-galallergiker som blir sjuka av minsta spår av mjölk i t.ex. choklad.

Och det betyder att jag tycker att våra produktmarkeringar borde vara mycket bättre än de är, så att folk ska kunna köpa en produkt och veta att den är trygg i stället för att de är tvungna att avstå från mer än de egentligen skulle ha behövt för att de inte vill och orkar spela bingo med hur de mår.

Men för min egen del så tror jag nu att jag ska försöka fokusera på att göra min vardag så normal som möjligt och ibland faktiskt tillåta att jag går där gärsgården är lägst.

Jag fortsätter alltså dricka havremjölk och undvika mjölkprodukter, men i något skede tänker jag unna mig en skiva ost eller två och se hur jag reagerar. För till syvende och sist är det ju mina egna reaktioner jag ska leva med, inte någon annans. (Men för att se till att mina reaktioner är så lindriga som möjligt ska jag se till att jag äter låghistaminkost enligt t.ex. den här listan kring den dag jag tänker äta ost.)

FB-grupperna kommer jag att fortsätta vara med i, i synnerhet den svenska, där det i allmänhet går lugnare till än i den amerikanska, men jag ska se till att den fungerar som det kamratstöd jag behöver och inte stjälper i stället. Om jag håller mig lugn tror jag också att jag själv - och den här bloggen - bättre kan vara kamratstöd för någon annan drabbad.