Jag vill inte vara allergisk. Jag bara vill inte.
En del av mig känner mig som Sara, 3 år, och vill bara gå och sätta mig under bordet och tjura. Vägra komma ut.
I stället låtsas jag vara vuxen (jag har fyllt 48 år, så jag har vanan inne) och kontaktar min läkare. Förklarar att kraftigare allergisymtom kan komma väldigt oväntat och att jag därför behöver recept på en EpiPen, en adrenalinpenna.
Min läkare håller med och skriver genast ut ett recept på inte bara en, utan två adrenalinpennor. För om man är tvungen att vänta på ambulansen efter den första injektionen av adrenalin kan det behövas en spruta till.
Och nu ska jag då ha adrenalinpennorna med mig hela tiden. Om utifall att.
Det konkretiserar det där med "Jag är allergisk".
Tänk att det ska vara så svårt. (Och varför är det så mycket svårare än att medge att jag har en nervskada i benet?!)
Jag hade ju redan tidigare läst i rekommendationerna för vård av alfa-galsyndrom att alla med den här diagnosen också borde ordineras en adrenalinpenna, men på något sätt har jag ju inte varit villig att acceptera att det gäller mig också.
Jag är ju inte så värst allergisk. Jag kan nog klara mig utan.
Hallå?! Som om alla de som snällt går omkring med sina EpiPen skulle vara annorlunda än jag. (Okej, förståndigare är de kanske.) Knappast ville de heller vara allergiska. Knappast tycker de att det är dess roligare än jag gör.
Kan de facto inte en minut tro att någon enda människa med den här allergin tycker det är roligt alls.
Och jo, igår mådde jag så umpa att en del av dagen gick åt till att tycka synd om mig själv. Det får man göra ibland. Men man får inte tro att man är ensam om att ha det umpa. Eller att man har det värre än andra.
För så svår är hjärndimman inte idag att jag på allvar skulle tro att jag har det värre. Inte ens om just den här allergin blir värre och jag måste börja undvika matos från däggdjur också, eller vad det nu kan bli i mitt fall om jag blir mer känslig. För det blir en del.
Och jo, jag går redan omkring med en hopfällbar käpp i handväskan, för jag vet inte när nervskadan i mitt ben ska börja trilskas och det plötsligt är svårt att gå utan käpp.
Men nej, inte ens kombinationen av adrenalinpennor och käpp gör att det är mer synd om mig. För egentligen är ju båda tecken på att jag fortfarande lever ett rätt normalt liv.
Jag sitter inte bara hemma och äter samma sak dag ut och dag in, jag är ute bland folk och gör sådant som jag tycker att är roligt. Och det är för att jag ska kunna fortsätta med det som jag har skaffat både käppen och adrenalinpennorna.
Så det jag ska göra härnäst är skaffa nåt slags allergimärke som jag kan fästa på den väska där jag har mina adrenalinpennor. Så att de är lätta att hitta om de faktiskt behövs. Och alltså snällt ha dem med mig. Alltid.
Men fram tills att de behövs ska jag försöka fortsätta fokusera på allt det som är positivt. Inte gräva ner mig i självömkan. Utan precis som jag har lärt mig att göra med benet helt enkelt konstatera att vissa dagar är dåliga dagar. Då får man --
Hmm. Jag brukar säga att när det är dåliga dagar så får jag ligga på soffan eller i badet och läsa deckare och äta choklad.
Nu är ju chokladen inte ett riktigt optimalt alternativ längre, så jag får hitta på något annat. Men principen är den samma. Och deckarna. Och soffan eller badet. Att jag inte låter "dålig dag" betyda att dagen bara är helt kass från början och till slut. Utan att jag helt enkelt inser att det är vissa saker som jag inte går iland med just den dagen, medan andra funkar bra.
När det kommer en dålig dag får jag läsa deckare. Eller bingea något på HBO. Äta anka. Klaga på bloggen. Gå i mässan. Unna mig något.
Men inte gå ner mig i att det är en dålig dag.
Kommentarer
Skicka en kommentar