Eken håller sig grön ganska länge på hösten. Jämfört med t.ex. björk åtminstone. Sen blir eklöven i allmänhet bara bruna, utan den färgprakt som lönnar ofta bjuder på.
Häromdagen såg jag en ek där precis ett blad var brunt och de andra gröna. Det där ensamma bruna bladet identifierade jag mig med. Köttallergin gör att jag känner mig avvikande.
Men nu undrar jag om jag är föregångare eller bara annorlunda. Om det där ena lövet var smart som skickade bort klorofyllet eller om det förhastade sig.
Det är klimatsmart att äta mera vegetariskt, det har jag tänkt länge, även om jag inte har praktiserat det värst mycket. Och jag tror ju på att kroppen är den Helige Andes tempel, så det gäller att ta hand om den. Men visst, jag saknar smör och ost mer än jag kunde tro att var möjligt.
Jag tror ju att vi kommer att se fler fall av överkänslighet mot alfa-gal. Då är jag bara en av dem som råkade drabbas först. Det dystra är förstås att jag helst inte alls skulle ha sällskap i den här allergiska gruppen. Det hjälper ju inte mig att någon annan också har det illa. När vänner frågar om det är okej att de äter nötkött/väljer riktig mjölk i kaffet/tar för sig av osten så försäkrar jag att jag inte får symptom av det. Jag unnar dem så gärna allt det goda jag just nu är tvungen att avstå från.
Se ei ole minulta pois, som man säger på finska. Mitt eget intag nu är helt oberoende av mängden smör eller kött i någon annans diet.
Och jo, jag ser fram emot att en dag snabbt kunna titta efter en symbol eller markering på mat- och andra förpackningar som visar om det finns något däggdjursbaserat i produkten. Men jag sörjer att det innebär att jag i det skedet kommer att ha ett större antal ödessystrar och -bröder.
Som sagt, sorgen går i vågor. Och man sörjer olika saker olika dagar och stunder.
Kommentarer
Skicka en kommentar