Med vänner har tacos varit en populär rätt. Med både nöt och kyckling som köttalternativ står det alla fritt att plocka i det de tycker om i sina tacoskal. Köttet kan stå varmt på spisen en stund, så det är inte heller svårt att tajma rätten så alla kan sätta sig till bords samtidigt.
Kycklingfärs hade jag testat och tyckt om redan innan jag fick diagnosen alfa-galsyndrom. Det känns inte som någon större uppoffring att bara hålla sig till det köttet just vid den rätten.
Betydligt tyngre känns hela besväret med att undvika mjölkprodukter, men efter att jag häromdagen lite väl optimistiskt åt en bit av ett bakverk fast jag visste att det var bakat på smör är jag fast besluten att inte tumma på mina egna regler. Hjärndimman var ju tillbaka direkt följande dag och lättade först framåt eftermiddagen. Då blev det också lätt att kombinera smöret på söndag kväll med måndagens hjärndimma. Inne i dimman var allt bara svårt.
Men det var kanske bra att jag fick en så tydlig varning.
För jag märker ju att jag hade börjat tänka att det nog var hjärnspöken snarare än hjärndimma. Annars hade jag väl haft förstånd att bara tacka nej till det goda. Man tror det man vill tro och jag vill ju inte alls vara allergisk mot alla mjölkprodukter.
Det misstaget lärde mig i alla fall att jag i synnerhet ska undvika sådant som är både fett och däggdjursbaserat. Jag trodde kanske att jag tål mjölkprodukter för att jag förr alltid drack kaffe med fettfri mjölk i.
Jag tänkte inte heller på att många med alfa-galsyndrom vittnar om att allergin kommer igång ordentligt först två-tre månader efter ett bett. I mitt fall passar det in: jag fick smittan genom ett fästingbett sommaren 2017, togs in på sjukhus i oktober det året och så förvärrades allergin av ett nytt bett den här sommaren. Räknar jag tre månader bakåt från idag så hamnar jag ju i slutet av juli...
I augusti hade jag titt som tätt värk i magen och lade om mina matvanor tills jag hittade sambandet mellan rött kött och mina smärtanfall. I september fick jag diagnosen. Under nästan hela oktober har jag undvikit mjölkprodukter.
Och nu sitter jag och är ledsen över att jag till 99% har lyckats med det och ändå verkar jag vara tvungen att acceptera att mina symptom förvärras. Jag tog en antihistamintablett för en stund sedan, för jag vet om mina händer igen.
Jag misstänker att det var för att jag fyllde diskmaskinen tidigare idag och fick mjölk på händerna ur en mugg som jag inte själv hade druckit ur. Fast jag vet ju inte om det var så. Muggen jag spillde ur kanske var min egen och orsaken till den begynnande klådan är något helt annat.
Det blir tungt att vakta på sig själv hela tiden. Använde jag av misstag fel tvål när jag tvättade händerna i köket? (Där har jag en vanlig tvål stående så att min gudson kan använda den när han lagar mat hos mig.)
Jag märker att jag nu är rädd för mer än lanolin.
Igår städade jag i kylskåpet och hittade ett halvt paket smör som jag slängde (en försvarsreaktion efter måndagens hjärndimma, tror jag) - och så började händerna klia efteråt, för det var väl lite fett på paketet också och jag min dumbom fortsatte städa i kylen i stället för att genast skura händerna.
Jag förstår så väl att det här kräver en viss inlärningsprocess. Men just nu känns det som att jag har lärt mig det jag har förutsättning att ta till mig för stunden och skulle behöva vila lite. Gå ut på rast och tänka på något helt annat.
Ja sit mä heräsin.*
* Finskt talspråkligt uttryck som ordagrant betyder "Och sen vaknade jag" men används ungefär som Dream on på engelska.
Kommentarer
Skicka en kommentar