Apropå utmattning

På grund av mitt behov av specialdiet har jag under de senaste dagarna fått berätta om alfa-galsyndrom för flera personer. Mer än en gång konstaterade jag också att jag kanske kommer att vara tacksam för den här åkomman om tio år, eftersom jag blir tvungen att leva ett sundare liv.

Ekumeniska vänner som har känt mig i många år uttryckte sin förvåning över att jag inte längre dricker kaffe eller äter choklad. (Det brukar nämligen vara jag som säger att det är dags för en kaffepaus.)

Men när man är tillräckligt motiverad (i mitt fall att jag vill undvika smärta och/eller klåda) är det förvånansvärt enkelt att lägga om sin kost. Dessutom är det ju inte så att jag bara undviker käppen, jag får dessutom en morot: min koncentrationsförmåga är bättre och jag är mindre trött nu när jag har slutat med mjölkprodukter.

Det är kanske inte lätt i sig (och med den här allergin kommer ju en massa osäkerhetsfaktorer som inte alls är lätta att hantera), men det är mycket, mycket lättare att göra något så entydigt som att sluta med x och y för att jag mår dåligt om jag har x och y i min diet än det är att så att säga ta ansvaret för beslutet. Beslutet har fattats av min kropp och jag måste bara leva med det.

Då slipper jag det emotionella arbetet med att avgöra om en diet utan x och y är bra eller dålig, eller om någon annan diet kanske är bättre eller mer moralisk på något sätt. Allt jag behöver är följa dieten.

Samtidigt märker jag att jag ser texter kring utmattning överallt.

I en bekants blogg ser jag en rekommendation att läsa Gemma Hartleys bok om trötthet och kvinnors känslomässiga arbete och inser att jag faktiskt läste Hartleys artikel i Harper's Bazaar redan när den kom ut för ett par år sen. Det hon skriver passar bra ihop med min upplevelse av att själva dietbytet är mycket enklare om man slipper det känslomässiga arbetet kring bytet.

En annan vän skickar en länk till Heini Maksimainens text i dagens Helsingin Sanomat, där hon också tar upp de omöjliga krav som samtiden ställer och hur svårt det är att hitta en balans i livet.

Maksimainen länkar i sin utgjutelse till vad Anne Helen Petersens artikel i Buzzfeed i januari. Petersen skriver om millenniegenerationen att utbrändhet för dem "inte är en plats man besöker, utan det ställe där vi bor".

Jag känner igen mig i en hel del av den utmattning som skribenterna ovan hänvisar till och de problem som den förorsakar - och jag tror inte alls att alla pusselbitar faller på plats nu, hur trevligt det än skulle vara, bara för att jag har tvingats till en mer hälsosam diet.

Men jag hör inte heller till den generation som Petersen beskriver och som så att säga aldrig har levat i något annat än en obönhörlig kamp för att räcka till. (Petersens text är lång och på engelska, men om du föredrar svenska kan du t.ex. bekanta dig med den här Yle-artikeln för att få ett hum om hur det kan se ut för unga kvinnor idag.)

De facto ser jag nu - med en mindre dimmig hjärna - bara tydligare än förr hur livsviktigt det är att regelbundet dra andan. Jag kanske ska ta och läsa om Tomas Sjödins Det händer när du vilar (som jag hänvisade till i ett blogginlägg för snart ett år sedan).

Fast jag är mer alert fick jag inte mycket jobb gjort igår eftersom dagarna i Joensuu var så intensiva. Mentalt behövde jag ta paus och jag har lärt mig att det är bättre att tillåta det än försöka slåss mot väderkvarnarna i sin egen hjärna.

För mig är mässan en underbar nollställare. Som jag har sagt och skrivit tidigare är det skönt att veta att jag är precis där jag ska vara minst en timme i veckan.

Jag höll på att skriva att det är speciellt viktigt att man är snäll med sig själv om man har en sjukdom att tampas med, men sanningen är ju den att det är viktigt för oss alla, oberoende av vad det är vi kämpar med. (Man kan lugnt utgå ifrån att vi alla kämpar med någonting, nämligen.)

Och så vill jag också framhålla att ordet snäll ovan inte ska tolkas som liktydigt med tillåtande, utan hellre ärlig.

Mitt råd för idag är alltså: Var ärlig med dig själv. Säg Jag orkar inte när du inte orkar. Pressa inte genom utmattningen för att nå fram till utbrändheten. Det verkar inte vara något bra ställe att flytta till. Vare sig man är köttallergiker eller inte.