Ni vet de där rutorna som man ska klicka när man loggar in eller kommenterar något på webben. Man ska intyga att man inte är en robot och det hela bygger på att en människa dels aldrig kryssar för precis mitt i rutan och dels ska klara av att vänta tills den lilla rundeln har funderat färdigt.
Robotar gör allt mekaniskt, korrekt och snabbt.
Vi gör lite ditåt och det är precis det som visar att vi är människor.
När jag idag kryssade för en sådan ruta (okej, jag träffade inte ens rutan, men det funkade ju ändå) och samlade mitt tålamod för att vänta tills jag fick klicka mig vidare tänkte jag på att det kanske är samma otålighet som gör att jag alltför ofta får underkänt i det här lilla robot-eller-inte-testet som gör att jag har svårt att hantera den här allergin.
Alfa-galsyndromet tvingar mig att tänka efter nu och inte sen. Tvingar mig att hela tiden vara medveten om att mina handlingar har konsekvenser.
Och så är det ju i livet på riktigt också. Vi är inte robotar och våra handlingar har konsekvenser.
En vän som jobbar i Peking och bloggar om sin matlagning där försöker vara så klimatsmart som möjligt. Han försöker lämna bort kött och fisk av etiska skäl.
Så här i allhelgonatider tänker vi mycket på dem som har gått före, men vi har ju ett ansvar inför dem som följer efter också. Så därför ska jag försöka tänka mer på den aspekten under nästa vecka, i stället för att vända mig inåt och tjura.
Som katolik säger jag ju att kroppen är den Helige Andes tempel. Det är dags att leva som jag lär.
Att konsekvenserna av eventuellt slarv drabbar bara mig och inte andra gör inte att det är okej att slarva. Älska din nästa som dig själv betyder ju att man ska älska sig själv också. Ingendera biten på egen hand är tillräckligt.
Välsignad helg!
Kommentarer
Skicka en kommentar