Så här i efterhand kan jag bara förundra mig över hur bra allt gick i Joensuu igår och förrgår. Jag myser som den etruskiska ynglingen som jag tog en bild av på Joensuu konstmuseum Onni.
Tågresan till Joensuu skrev jag redan om. Och nu kan jag rapportera att grötflingorna fick åka med mig hem igen, de behövdes inte alls.
Ekumeniska Rådets höstmöte började med lunch på lutherska församlingshemmet. Där möttes jag av en skylt där det stod att dagens mat är potatismos med sås på griskött med ugnsgrönsaker, grönsallad och rödbetssallad. Jag hann redan tänka att jag kan äta grönsaker och sallad i alla fall, men det visade sig att jag kunde äta mycket mer än så.
Under ett lock med texten Maidoton (mjölkfri) gömde sig mosad potatis utan mjölk eller smör. Husmor i församlingsgården berättade dessutom att hon hade börjat med min potatis, så att det säkert inte skulle finnas rester av något annat i maskinen när den mosades. Hon hade inte ens saltat mitt mos för att säkert kunna säga att det bara var potatis.
På följande lock stod det Kasvis (vegetarisk) förutom Maidoton och i det kärlet fanns sås på det bönbaserade köttsubstitutet härkis, så när jag satte mig vid bordet såg min portion dessutom ut precis som alla andras. Gott var det också.
Till kaffet på eftermiddagen serverades frukt, så det uppstod inga problem då heller. Även i den lokala friförsamlingen där den "kvällskyrka" som alltid ingår i Ekumeniska Rådets höstmötesprogram hölls den här gången fick jag bit vegansk kaka till mitt te.
Vid middagen på stadshuset i Joensuu hade man tänkt på risken för korskontaminering också. Det mesta av specialdietmaten - inklusive de veganska efterrätterna - fanns på ett skilt bord, så att ingen skulle lockas att ta av t.ex. tofun med samma sked som någon precis hade använt till att ta för sig av salladen med renkött.
Till och med äggsmöret till de karelska pirogerna - som ju naturligtvis också fanns på menyn så nära östgränsen - var gjort på växtfett, "för att så många som möjligt ska kunna äta av dem", som kocken sade när han presenterade menyn. Oj vad glad jag blev! (Fast sen åt jag inte av dem ändå, det fanns så mycket annat så jag glömde bort dem helt och hållet.)
På tisdagen fortsatte det ekumeniska programmet i Joensuu med ett seminarium som den lokala ortodoxa församlingen stod värd för. Där fortsatte allt att gå klockrent: jag kunde glatt sleva i mig mjölkfri fisksoppa.
På tåget hemåt kom jag ihåg att jag hade fått tipset att det finns en falafelsallad på menyn som också är vegansk. Den här gången var det kö i restaurangvagnen - högst antagligen för att halva vagnen hade tagits över av deltagare i Ekumeniska Rådets höstmöte och seminarium - och medan jag köade hann jag studera resten av menyn. Caesarsallad med kyckling, läste jag. Om jag ber om den utan caesar, så att säga, då borde den ju vara AG-trygg...
Jag förklarade situationen för kvinnan bakom disken och hon var genast på hugget. Visst skulle det gå att få salladen utan ost och sås, men då blir det ju ganska tråkigt med bara grönsallad, så kanske hon skulle lägga till tomat för att pigga upp portionen? Ja tack! Och så kollade hon självmant paneringen på kycklingen för att vara säker på att där inte gömde sig någon mjölk. Nejdå, inga problem där.
Salladen var god, men den tog jag ingen bild av, för jag blev genast indragen i ett samtal. Och det var ju precis det jag ville: att jag skulle kunna koncentrera mig på det som är intressant, i stället för att sätta all energi på en allergi.
Hoppas allt går lika bra i Oslo om ett par veckor!
Kommentarer
Skicka en kommentar