Och så var det ferritinet

I januari misslyckades ju mitt försök till blodprov totalt, men i måndags gick det bättre.

Sköterskan fick visserligen sticka mig tre gånger igen, men den här gången var det tredje gången gillt: hon fick ut blod också! Och för att undvika en eventuell vasovagal reaktion tittade jag inte på vad hon gjorde överhuvudtaget.

I stället satt jag och pladdrade om min resa till Paris och tänkte inte alls på blod eller järnbrist eller något annat potentiellt obehagligt. Definitivt inte anafylaxi.

Idag kollade jag resultatet på webbtjänsten Kanta och vet nu att mitt ferritin är 22 ug/l, vilket inte alls är bra enligt en vän som har haft problem med sina järnnivåer.

Hon tipsade mig om ett blogginlägg av hematologen Tom Widenius som (på finska) redogör för varför referensvärdena för ferritin är alldeles för låga: referensvärden bygger på statistik, inte rekommendationer, och eftersom många kvinnor har för låga järndepåer betyder det att referensvärdena är missvisande.

Jag har käkat kalkonmedwurst alla dagar (utom när jag var i Paris) eftersom kalkonkött också innehåller bra med järn (fast mindre än nötkött) och nu ska jag se till att jag också får i mig mycket ägg och havregrynsgröt, eftersom de också finns med på listor över järnrik mat (vid sidan om diverse däggdjurskött, alltså).

Dessutom ska jag se till att jag äter mycket citrusfrukter, för det hjälper kroppen att ta upp järnet ur den järnrika maten.

Sen ska jag tala med min läkare om hur vi går vidare, för Widenius var rätt övertygande: ett serumferritin på 22 ug/l är inte tillräckligt.

Lite tröstar det mig att mitt hemoglobin tillsvidare är normalt. I december var det 141 g/l, så jag är inte anemisk. Inte än i alla fall.

När jag först togs in på sjukhus på grund av alfa-gal i september 2017 (fast jag då trodde att det var gallsten) var mitt hemoglobin 130 g/l. Två dagar senare hade det stigit till 139 g/l. Inte för att det säger mig någonting.

I nuläget vet jag faktiskt inte vad mina alternativ är. Klarar jag av att höja mina järndepåer bara med att äta rätt? Är det nu jag ska investera i blinipannor i gjutjärn för att kunna få i mig järn den vägen också? Och om det inte räcker, hur är det då med järnet i en järninfusion, är det animaliskt eller inte?

Hur det än blir med den saken kan jag åtminstone skratta åt att jag, som alltid har varit totalt ointresserad av att äta hälsosamt och tänka på att kombinera x med y för att kroppen si-och-så, nu är tvungen att sätta mig in i sådant. Med mindre än tvång skulle jag inte göra det nu heller, måste jag medge.