"Jag har ont"

Igår hade jag tänkt gå ut på promenad med en kompis. Det gör gott att röra på sig.

Men pang! sitter jag där med ont i magen igen helt plötsligt.

Det började bekant med obehag under högra revbenet. Jag hade svårt att tro att det var sant.

Visst, jag tog en espresso med koffein bland de andra, de koffeinfria, men det har jag kunnat göra då och då utan att gallgångarna har börjat krampa. Varför ska jag ha obehag nu?!

Men knappt har jag hunnit tänka den tanken förrän situationen förvärras. Ont i magen. Det gör ont, nu är det inte bara obehag, och smärtan sitter inte bara under högra revbenskanten.

Jag tar en litalgin och tittar på godispåsen på mitt skrivbord.

Halvas Jymy. Salmiak som jag har ätit förut, utan problem.

Kollar innehållsförteckningen. Inser att jag inte har kollat ytbehandlingsmedlet. Googlar "E470b" och får veta att det är magnesiumstearat.

Vad sur jag blir.

Men det kan ju vara vegetariskt magnesiumstearat också. Jag har ju inte reagerat förut. Orkar inte skriva till Halva och fråga, för jag märker ju att litalginet inte har börjat verka än. I stället förvärras värken fortfarande.

En armé marscherar på sin mage, heter det. Här marscheras det så lagom, men att det är sant står utom allt tvivel.

Skickar ett mess till min kompis: "Jag har ont." Så hon vet att jag inte strax är redo för vår promenad som det var tänkt.

Känner desperationen stiga. Vill inte vara tvungen att fara till sjukhuset.

Tar en litalgin till. Och keto och antihistamin. Allt på en gång. Sköljer ner tabletterna med lite vatten.

Känner mig som värsta pilleristen, men småningom vänder det. Det gör mindre ont i stället för mera.

Jag blir ganska slak - litalginet är ju muskelavslappnande också - men det kvittar. Jag behöver inte jobba mer idag, behöver bara överleva och låta bli att ha ont. Inga problem med att sänka kravnivån här inte.

Senare lyckas jag faktiskt ta mig ut på promenad med kompisen. Jag orkar visserligen inte gå så långt eller i normal takt, men ändå. Jag är ute på promenad och tar en bild av aftonrodnaden i stället för av  en ställning med dropp på sjukhuset i Ekenäs. Det är också en seger.

Efteråt funderar jag förstås igen på vad som gick fel. Var det E470b eller var det E470b i kombination med citronsyran i Fazers Carnevalkex som jag åt tidigare på dagen?

Eller var det inte alfa-gal alls, utan en celiakireaktion på glutenet i kexen? Reagerade jag för att det nu var tredje dagen i rad som jag åt Carnevalkex? Jag har ju ätit dem uttryckligen för att inte sluta med gluten innan jag har en eventuell diagnos...

Nästan det sista jag gör innan jag somnar är att jag loggar in på Kanta för att se om jag skulle ha fått en diagnos. Ingenting. Prick klockan nio idag loggar jag in igen. Fortfarande ingenting.

Försöker låta bli att - igen - räkna hur länge sedan blodprovet togs. Idag eller imorgon borde jag få beskedet.

Medan jag väntar vet jag om mina händer och fotsulor. Det pirrar. Hela gårdagskvällen pirrade det och idag har det pirrat. Men pirrar det för att jag har fått i mig något animaliskt eller för att mina nerver protesterar mot gluten? Det har jag förstås ingen aning om.