Oj, vad trött jag har varit de senaste dagarna.
Inte så att jag har somnat mitt i vad jag har gjort, utan så där att orken inte räcker till. Jag höll på att missa tåget till mässan idag, för det gick liksom inte att lägga på ett kol till när jag märkte att jag hade kommit iväg några minuter senare än vanligt.
Efter mässan gick jag på promenad med en kompis och hon konstaterade också att jag går långsammare än normalt.
Betyder det att järndepåerna nu är tomma och hemoglobinet sjunker? Eller har jag en släng av en förkylning som inte har brutit ut men som drar ner på maxnivån? Eller har jag lyckats lura mig själv att vara trött genom att stirra på blodprovsresultat mer än vad som är sunt?
I fredags ringde jag till läkarcentralen och frågade varför svaret på celiakiprovet inte syntes på Kanta. Det visade sig att min läkare inte hade kvitterat det än, så beskedet får vänta till min telefontid på måndag.
På kyrkkaffet passade jag på att tala med en äldre församlingsmedlem som jag vet att har celiaki. Hon började genast dela med sig av ett bra brödrecept på bovete (men det visade sig innehålla surmjölk, så jag kan ändå inte äta det). Jag sa att jag är för lat för att baka själv, men hon berättade att hon fick sin diagnos redan på 1980-talet, så hon har hunnit lära sig vad hon tycker om i brödväg.
Jag befinner mig i något slags limbo i väntan på en diagnos. Jag vill börja leva glutenfritt för att se om det hjälper, men kan inte börja med det förrän jag har fått diagnosen.
Och så undrar jag ju om blodprovet i måndags kanske var helt bortkastat. Blodprovet tar ju fasta på IgA-antikroppar mot transglutaminas och jag tog en antihistamintablett dagen före provet togs - påverkar antihistaminet de antikropparna också?
Om blodprovet är oklart innebär det att jag har en gastroskopi att se fram emot. Och gastroskopi hör definitivt till det vidrigaste i undersökningsväg som jag hittills har blivit utsatt för.
Kommentarer
Skicka en kommentar