"Inte ens parmesan?!"

Häromveckan hälsade jag på släkten i Frankrike. Fyra dagar i Paris och Neuilly-sur-Seine gick bra med tanke på min allergi såtillvida att jag inte fick i mig något jag inte tålde.

En eftermiddag tog jag visserligen ett antihistaminpiller när magen kändes lite konstig. Jag misstänker att den omelett jag hade ätit till lunch på ett turisthak intill Notre-Dame stektes i olja som jag bad om, men att stekpannan fortfarande hade rester av smör från föregående stekning.

Samtidigt var resan mer eller mindre från början till slut en påminnelse om allt det jag inte kan äta. Min kusins franska fru lagade härligt god mat utan ost eller andra däggdjursprodukter, men det var tydligt att hon hade svårt att föreställa sig ett liv helt utan ost.

"Inte ens parmesan?!" frågade hon redan första kvällen, helt förskräckt. Hon bad om ursäkt när det självklart serverades ost efter middagen, fast jag försäkrade att jag inte tog illa upp.

Men visst kändes det dystert att inte ens kunna smaka på den calvadoscamembert från hennes hemtrakter i Normandie som alla andra suckade förnöjt åt. Och att inse att jag inte ens får dofta på ostarna.

När jag gick förbi en ostbutik eller ett charkuteri kunde jag däremot tryggt stanna och titta. Så det gjorde jag. Det finns mycket gott att äta för den som har det alternativet, kan jag försäkra er.

Slutsaldot för resan var tydligt positivt. Jag klarade av att förklara min allergi på franska på ett antal restauranger och jag kände mig trygg i att jag hade blivit förstådd.

Havremjölk såg jag inte till någonstans och mötte en oförstående blick den enda gången jag ens gitte försöka, så jag drack mitt kaffe svart. Koffeinfritt var inget problem, så gott som alla ställen kunde erbjuda en deca, alltså en espresso utan koffein.

Min mamma åt ett antal boeuf tartare medan jag förklarade att kött var det sista jag kunde äta. Men en tartare kunde jag också äta: på väg hemåt från Musée Picasso Paris en dag såg jag en skylt som tillkännagav att dagens förrätt på restaurang Le TresOr  var en laxtartar med avokado.

Jag resonerade att det betydde att det fanns sådant jag kunde äta på menyn, så vi satte oss på den (uppvärmda) uteserveringen. Det visade sig sedan vara en ganska optimistisk förhoppning, eftersom alla rätter jag frågade servitören om visade sig ha smör eller grädde eller bådadera.

"Men visst har ni laxtartar som förrätt?" Jodå, det försäkrade servitören att fanns, och nejdå, det finns varken smör eller grädde i den rätten. Så jag beställde en stor förrätt som huvudrätt i stället. I praktiken innebar det att jag fick två förrätter - och den laxtartaren var så god att jag faktiskt övervägde att beställa en tredje, men tvingades avstå för att jag var för mätt.

Le TresOrs härliga laxtartar med avokado.