Igår var jag säker på min sak. Det sista jag ville ha var celiaki.
Nu har jag läst på lite mer och tycker att det är väldigt mycket i mitt liv som passar in på atypisk celiaki.
På amerikanska Celiac.org läser jag nämligen att patienter med atypisk celiaki inte nödvändigtvis har utpräglade magbesvär eller uppenbara tecken på försämrat tarmupptag. Däremot kan de lida av diverse andra symptom.
Hundra procent av de här atypiska symptomen prickar jag inte in, men ganska många poäng tar jag nog.
Svullen mage och magsmärtor? Jovisst, jag har känt mig däst och konstig i magen titt som tätt fast jag har ätit AG-rätt.
Järnbrist? Check.
Kronisk trötthet? Pigg är jag minsann inte. (Men vad är hönan och vad är ägget? Järnbrist ska ju också göra en trött...)
Kronisk migrän? Nej, det har jag inte haft, tack och lov.
Pirrande i händer eller fötter? Bingo, och det har jag ju trott att hade med alfa-gal att göra. Men min teori om att det skulle ha med histaminöverkänslighet att göra höll inte ihop. Kanske den här teorin är mer verklighetsbaserad.
Kroniskt förhöjda levervärden utan annan förklaring? Check, minsann. Och en förklaring på mina levervärden skulle ju vara mer än välkommen.
Benskörhet? Ingen aning. Jag kan varken säga ja eller nej på det här, eftersom jag inte har låtit undersöka hur täta min ben är. (Men jag har nog värk i ben och leder, något som också nämns som ett celiakisymptom, fast inte på just den här atypiska listan.)
Vitaminbrist? Tja, kanske - mina sjuka mungipor kan ju orsakas av järnbrist eller vitaminbrist eller vem vet vad.
Problem att gå ner i vikt? Det har jag ju inte aktivt försökt göra, men inte har jag gått ner heller, trots att jag har lagt om dieten en hel del. Så det får bli ett tja där också.
Sen menarche/tidig menopaus? Min mensdebut är så fjärran, så den uttalar jag mig inte om, men tidig menopaus får nog också ett tja, minst. Den verkar ju vara här och nu för mig, men när den skulle ha kommit utan en eventuell celiaki kan man ju inte veta exakt.
Men sen är det slut på bingoraden, för det är inget oförklarat i att jag inte har barn, och skador på tandemaljen vet jag inte om. Depression, ångest eller kliande utslag har jag inte heller lidit av.
Men väldigt mycket stämmer alltså överens.
Och då undrar jag om det inte skulle vara bättre att få diagnosen, veta vad det är och lägga om kosten och sen äntligen må bra.
Jag kan inte i ord uttrycka hur skönt det skulle vara att må bra. Att inte dras med pirr i händerna, att inte vara däst, att inte hela tiden undra över vad jag har missat och varför det inte känns bra.
För jag studerade ju den glutenfria hyllan i butiken igår. Det fanns hur mycket olika knäckebröd och grejer som helst. Tydligt markerade. På vissa paket stod det till och med både glutenfritt och veganskt. Som gjort för mig, kanske.
Fattar ni vad det känns enkelt när man har hållit på med e-koder och annat tjafs i flera månader på grund av alfa-gal?! När ingen vet vad det är man talar om, utan man alltid får börja från början. När den diagnos man har inte säger någonting alls.
Det står ju färdigt på menyn på restaurangen att det är glutenfritt. Vilken lyx!
Men visst inser jag att verkligheten inte alls är så enkel. För klart att det är besvärligt ändå, även om det finns produktmärkning och restaurangpersonalen genast vet vad man talar om.
För att inte tala om besväret att kolla glutenhalten i de hostior som finns i kyrkan före mässan. Där öppnar ju sig en avgrund vid mina fötter.
Och det är ju inte så att min alfa-gal går om även om jag får beskedet att jag har celiaki.
Och jo, det blir ju en mardröm att gå på kafé. För i motsats till restauranger så lagar kaféerna inte det de serverar. Utan de har vad de råkar ha. Och passar det inte dina behov så är det lite tough luck, du kan ju dricka te.
(Jag har faktiskt blivit tillfrågad om jag kan dricka te. Det är en ögonblicksbild ur min verklighet som visar hur bra det går fram när man förklarar vad alfa-gal är för något. Jag försäkrade att tebusken inte är ett däggdjur. Det är överraskande många saker man får förklara att inte är däggdjur. De är ännu fler än alla de däggdjur man får påpeka att är däggdjur.)
Men tillbaka till ett eventuellt liv med både AGS och celiaki.
Då får jag ju ha riskakor i väskan.
Tröstäta salta nötter.
Begränsa mig till endast Kristi blod i mässan om det inte finns hostior med lågt glutenvärde som kan konsekreras.
Fortsätta med marmelad i stället för choklad fast jag de senaste dagarna har fått underliga flashbacks av hur gott det är att äta Geisha. Hur en riktigt färsk Tupla smakar. Hur len Fazers blå choklad känns i munnen. Skillnaden mellan Marabous mjölkchoklad och den där stången med bubblor...
(Jo, den sorgen har alldeles tydligt kommit in i ett nytt och besvärligt skede.)
Men samtidigt. Tänk!
Bara tänk!
På hur det är att må bra.
Den drömmen lever än. Och just där känns en diagnos till helt okej, åtminstone på någon nivå.
Om det gör att jag faktiskt kan komma till en punkt där jag ens i mitt eget hem vet att jag kommer att må bra från morgon till kväll.
Då är jag helt du med att ha celiaki.
Tror jag.
Kanske.
Kommentarer
Skicka en kommentar