Idag kom posten med ett maxibrev från England. I det fanns två gasmasker.
Jag beställde två för att kunna prova två olika storlekar, eftersom min erfarenhet av masker är lika med noll. Den diskret gråa i XL visade sig vara för stor - den fungerar, men jag har svårt att få den att hålla tätt.
Modellen Newton, däremot, där färgerna låtsas vara ljus som bryts i olika mönster och vars namn är en eloge till Isaac Newton, ett av de stora namnen vid universitetet i Cambridge, passade mycket bättre. Den har storlek L.
Jag tänkte nog lite fel när jag beställde L och XL i stället för M och L, men det var kanske tanken på att storkna i en för liten mask som spökade. Hela tygdelen av masken är själva filtret och ju tätare den sitter, desto bättre fungerar den.
Plåtdosan varje mask levereras i är inte större än typ två kortpackar. Inte väger den mycket heller, kanske 100 gram, så det är ingen sak att ha sin mask i väskan och dra fram den vid behov.
Att vänja sig vid att använda den är säkert ett större problem, men om alternativet är att man mår umpa är det åtminstone motiverande.
På baksidan av asken står det att teknologin i masken har utvecklats av det brittiska försvarsministeriet och att masken kan tvättas för hand.
I manualen som följer med står det att tvätt hjälper mot smuts och damm på utsidan, men att själva filtret inte går att tvätta. I stället ska man byta ut masken när det börjar kännas tyngre att andas i den.
I manualen finns också en tabell över hur många hundra timmar man kan använda filtret om man rör sig i områden med luftföroreningar. En tumregel är att det är dags att byta efter 200 timmars bruk, längre om man luftkvaliteten är bättre - och kortare tid om det är frågan om svåra föroreningar.
Den tabellen blev en grafisk påminnelse om att vi har det bra här i Norden. I det hänseendet också.
Innan jag fick alfa-gal hade jag de facto ingen aning om att det finns en hel filtermaskindustri . I Japan häromåret såg jag ju att de sålde tunna tyg/pappersmasker i kiosker och kemikaliehandlar, men det trodde jag var mest för att man där artigt förväntas skydda sina medmänniskor mot de bobbor man själv går omkring med.
Av en händelse råkade jag ändå i höstas läsa ett blogginlägg av en kvinna med en annan fästingburen sjukdom, där hon jämförde Cambridge Mask med en konkurrent som jag inte heller hade hört om. Det öppnade mina ögon för en helt ny värld av problem.
Lady of Lyme, som den bloggaren kallar sig, har nedsatt immunförsvar på grund av kronisk Lyme disease (borrelia) och behöver därför skydda sig mot ytterligare krämpor.
Hennes argument för Cambridge Mask - nämligen att konkurrenten inte alls skyddar mot virus eller bakterier, utan uttrycker sig luddigt och utan mätbara fakta - var så övertygande att jag gick direkt till cambridgemask.com när jag häromdagen bestämde mig för att skaffa en mask för att skydda mig mot matos och andra luftburna allergener.
Idag äter jag middag hemma och blir inte utsatt för några allergener alls (hoppas jag), men imorgon tar jag tåget till Helsingfors, så då tar jag masken med mig och ser om den behövs.
Kommentarer
Skicka en kommentar