Glad självständighet!

Nu har det gått nästan en vecka sedan jag kom hem från Oslo och har hunnit smälta intrycken lite.

Jag är fortfarande lättad och lite överraskad över att allt gick så bra (med undantag för mandarinlunchen, alltså), men framför allt jämför jag den nu med några tidigare resor.

För ett drygt år sedan sammanträdde Nordisk Ekumenisk Kvinnokommitté senast. Då hölls mötet i Uppsala och jag minns hur svårt jag hade att promenera till hotellet fast det var frågan om korta avstånd.

När jag packade inför Osloresan såg jag förstås till att jag hade min hopfällbara käpp med mig i handväskan. Utan den har jag ju inte gått någonstans sedan jag köpte den i vintras. För att nervskadan i mitt ben har varit så besvärlig.

Fram tills häromdagen i Oslo, alltså. Jag packade om i handväskan i något skede och lyfte ut käppen och lade den i kappsäcken i stället.

För den behöver jag ändå inte, tänkte jag.

Och det är sant. Jag behövde den inte. Jag har de facto inte använt den en gång de senaste två månaderna och nästan inte alls sedan jag bytte ut mjölken mot havremjölk.

Så det jag spekulerade om i mitt inlägg Hjärnspöken eller alfa-gal? verkar nog vara bevisat: att min nervskada blev så mycket värre förra året hade att göra med min allergi snarare än med själva skadan.

Förra året hade jag gärna lånat en rullstol på flygfältet, så svårt hade jag att gå på Arlanda i oktober 2018. I år kunde jag bara förundrat titta på dem och vara tacksam över att min livskvalitet har blivit så mycket bättre i och med att jag fick rätt diagnos.

Före diagnosen skulle det ju inte ha fallit mig in att tänka på att det jag åt dagen och veckan innan kunde påverka hur illa det kändes i ljumsken.

Hela nervskadan är ju inte ur världen med det här. Häromdagen visste jag nog om benet igen när det var halt ute och jag behöver fortfarande sitta med knäet rakt för att inte drabbas av värk. Men det är ju så mitt liv har varit i många år och det har jag vant mig vid.

För mig var det mycket svårare att inte kunna gå. Att inte veta om jag kan gå imorgon eller inte. Att alltid vara tvungen att reservera mer tid för att kunna ta pauser på vägen, även om det är en kort väg. Att alltid vara redo att be om skjuts om det handlade om ett lite längre avstånd.

Nu känner jag i stället att jag kan gå. När jag vill, dit jag vill - förutsatt att underlaget är jämnt och inte halt, alltså. Några skogspromenader blir det nog inte nu heller och inte ser jag fram emot vinterföret de närmaste månaderna, men jag är i alla fall betydligt mer min egen igen. Det är jag som bestämmer igen, hurra!

Glad självständighetsdag!