Farväl till ylle - och välkommen dosett!

Häromdagen hittade jag en liten luva som min gudson hade stickat i eftis när han gick i ettan. Den var pytteliten, bara lite större än en äggvärmare. Han berättade att han hade stickat den åt ett av sina YooHoo & Friends-mjukisdjur.

Jag gick omkring med den lilla mössan i handen en liten stund, medan jag funderade var jag skulle lägga den så att jag skulle komma ihåg att ge den åt hans mamma. Jag höll i den i max. fem minuter, sannolikt betydligt kortare tid än så.

Men sen började handen klia. För luvan var ju stickad av ullgarn.

Suck och stön.

Jag har så där för säkerhets skull undvikit att använda ylletröjor den här vintern. Jag köpte vantar i allt annat än naturfiber. För säkerhets skull. För att jag har fått sån hemsk klåda av lanolin.

Men efter mötet med mjukisdjurets toppluva vet jag att det inte är för säkerhets skull längre.

Det blev ju en sorg. En till.

Jag såg i en av FB-grupperna för AG-smittade att en del drabbade uppvisar symptom som påminner om posttraumatisk stress. För att de tappar kontrollen över sin vardag. För att de hela tiden är rädda för att utsättas för korskontaminering och hamna på sjukhus.

Så illa är det ju inte med mig. Trots den här senaste sorgen känner jag snarare att jag hanterar vardagen bättre och bättre. Ångest har jag inte haft och hoppas slippa i fortsättningen också.

Men så har ju inga av mina symptom varit livshotande heller. Det måste ju göra en viss skillnad i stressnivån.

På något sätt börjar den här nya vardagen faktiskt nu bli vardag för mig. Ett led i det tror jag är att jag har lyckats sänka min tröskel för att ta antihistamin. I stället för att vänta på symptomen tar jag ibland tabletten redan i förebyggande syfte.

Häromdagen tog jag också i bruk en dosett.

Den hade jag kvar från den tid för flera år sedan då min nervskada i benet gjorde att jag käkade smärtstillande morgon, middag och kväll. I den har jag nu litalgin mot magsmärta, antihistamin för diverse behov och ketoprofen mot annan värk.

Dosetten kan jag enkelt ha i fickan var jag än rör mig och då är det enklare att åtgärda eventuella symptom när de kommer. För kommer gör de ju. Och att jag accepterar det gör det mer vardagligt.

Före jul talade jag med min läkare om min motvilja mot att ta tabletter hela tiden. Det är en motvilja som sitter i från tiden med värkmediciner efter nervskadan. Och eftersom jag har gått hos samma läkare hela tiden förstod hon den reaktionen, för hon mindes hela den rumban, hon också.

Nu när jag tänker på det i efterhand så tror jag att hennes förståelse hjälpte mig att släppa den reaktionen. Jag måste inte ta tabletterna i förebyggande syfte, men jag kan. Och ibland vill jag. Då gör en dosett det enklare.

Och allt som gör livet enklare är hemåt.