Ett år efter diagnosen

 


Facebook påminner mig om att det har gått ett år sedan diagnosen. Redan samma dag som jag fick den officiella bekräftelsen av mina misstankar skrev jag ett inlägg på min andra blogg - då hade jag ju inte startat den här bloggen än.

Då fokuserade jag på a) glädjen att äntligen veta vad det var som var fel och b) min tacksamhet över att jag inte behövde avstå från mjölk och ost.

Med ett års erfarenhet kan jag ju konstatera att det inte riktigt blev så.

För det första vet jag fortfarande inte vad allt jag reagerar på - framför allt för att innehållsförteckningarna är så värdelösa, eftersom lagstiftningen inte kräver att företag uppger om t.ex. magnesiumstearat (som finns i många läkemedel) framställs av däggdjur eller på annat sätt.

För det andra gick det ju inte många veckor förrän jag hade insett att jag mår bättre om jag också avstår från mjölkprodukter (även om det inte var en helt problemfri process).

Att det här med att lära sig vara allergiker tar sin tid skrev jag om redan i oktober förra året.

Så hur är det med de goda sidorna då? Jag är en obotlig optimist och vägrar tro att allt bara är illa med att ha AG, men det kräver nog att jag gräver lite.

Eller nåja, de ekologiska fördelarna med att inte äta rött kött är ju uppenbara. Men på den punkten är ett år en lång tid. Att äta nötkött är så avlägset för mig just nu att jag inte "känner av" den ekologiska sidan längre. Skulle inte falla mig in att äta nötkött, ju.

Och att jag skaffade mina Cambridge Mask-gasmasker i god tid före coronan har ju på riktigt varit till nytta, men direkt glädjande känner jag ju inte att det är. Men samtidigt har jag ju valt att illustrera det här inlägget med en selfie med filtermask som jag tog häromdagen, så lite positivt är det ju ändå.

Men visst finns det något som har med AG-diagnosen att göra som är odelat glädjande: Alla de människor jag har lärt känna via FB-gruppen för köttallergiker och den svenska Astma- och allergiföreningen köttallergi/alfa-gal (jadå, det går bra att bli medlem även från Finland) har gjort mitt liv rikare och roligare. Och det är verkligen guld värt att få kamratstöd i en situation där man ofta känner sig ensam och avvikande.

Diagnosen i sig är förstås positiv. Jag är alltså fortfarande väldigt glad att jag nu vet vad det är som felas mig så jag ens kan försöka undvika reaktioner.

Så här gick alltså mitt första år med alfa-gal. Och nu är jag nyfiken på hur fortsättningen blir!


Kommentarer