Diagnosen

Nu har jag fått det besked jag befarade: jag har alfa-gal-allergi.

Efter ett fästingbett har jag alltså blivit överkänslig mot kolhydraten galaktos-alfa-1,3-galaktos (eller alfa-gal kort och gott). Just den kolhydraten finns bara i rött kött, alltså kött av däggdjur.

Fast alfa-gal finns också i mjölk och ost och gelatin och en massa annat, men det reagerar jag inte på. Tillsvidare åtminstone. Men sedan en vän nämnde köttallergi som en möjlig förklaring till mina anfall av vidriga magsmärtor har jag ju läst på och det finns alfa-gal-allergiker som är så känsliga att de kan drabbas av anafylaktisk chock av stekos när någon steker nötkött.

Jag har (åtminstone tillsvidare) en lindrigare form av allergin. Jag kan fortfarande äta ost och mjölkprodukter och jag reagerar inte på ull och har de facto kunnat äta kött ibland utan att få en allergisk reaktion. Det gjorde ju diagnosen svårare att ställa. Att reaktionen på att man har ätit kött i de flesta fall kommer först några timmar efter måltiden gör ju inte saken lättare.

När jag för två år sedan väcktes av smärta i magen trodde jag ju att det var ett gallstensanfall. Det trodde läkaren på Raseborgs sjukhus också, fast inga gallstenar syntes på ultraljudet. Eller senare på magnetröntgen. "Det är nog grus i gallgångarna, sådant behöver inte synas på bild." Jag fick också diagnosen gastrit.

Jag lärde mig att alltid ha en burk av de smärtstillande läkemedlet litalgin med mig, eftersom jag aldrig visste när något jag åt skulle orsaka ett nytt "anfall". Ibland åtföljdes smärtan av klåda på händer och fötter. Det var först när jag googlade "klåda på händerna" (eller något liknande) och jag läste att vi har mycket histaminer i handflatorna och fotsulorna och att klåda där är en allergisk reaktion som jag kom det hela på spåren.

Mina besvär förvärrades i somras och jag var helt säker på att det var gastrit igen, men den här gången fanns det inga helikobakterier i provet jag lämnade, så det var det inte alls. Istället fortsatte jag som förut, fast försiktigare än förr. Jag undvek allt kött utom kyckling tills jag en dag åt en liten Steakhouse Melt på Subway - och tre timmar senare drabbades av de bekanta obehagskänslorna i magen och klåda på händer och fötter. Och följande dag bad jag om att få ta blodprovet som visa om man har alfa-gal-allergiantikroppar.

Svaret på det blodprovet kom igår, så nu vet jag att jag är köttallergiker. Jag utgår ifrån att en av de fästingar som bet mig i somras smittade mig med varv två av alfa-gal-allergi. Det verkar nämligen rätt vanligt att allergin förvärras om man utsätts för fler bett, så nästa sommar ska jag skydda mig riktig noga. För värre än så här vill jag inte ha det!

Så ja, köttallergi finns på riktigt och det är ju tråkigt för mig att jag tycker (tyckte!) om smaken av en blodig biff, men nu får jag fokusera på fågel och fisk och alla de goda vegetariska alternativen som finns. Som choklad, då.