Se mig med ett krokigt rör

 

Jaha, så har man upplevt det också. En koloskopi, alltså.

Det hände igår, men det hela började ju för länge sedan. Det var ju i februari - före coronan! - som jag hade så mycket besvär med magen att jag trodde jag hade celiaki. Eftersom celiakiprovet var negativt men jag hade blod i ett avföringsprov blev det koloskopi i stället.

Men sen kom ju coronan och allting sköts upp, så det hann nästan bli november innan jag fick min kallelse till koloskopin. Posten sölade dessutom (förstås) med utdelningen av kallelsebrevet, så det var med kort varsel jag fick göra mig redo.

Helt oförberedd var jag ändå inte. Jag hörde mig för med några vänner som antingen liksom jag är köttallergiker eller som har mer erfarenhet av koloskopier än man strängt taget vill ha. Allt för att göra det hela så vettigt som möjligt.

Av de alternativa tarmtömningsmedlen valde jag efter den konsultationen  Colonsteril, eftersom det inte verkade ha några allergener i sig.

Onsdagen tillbringade jag därför på toaletten. 

Colonsteril visade sig nämligen väldigt effektivt - en kvart efter att jag hade tagit den första dosen laxativ satte jag mig på tronen och sen gjorde jag inte så mycket annat förrän den dosen hade gjort sitt. För att inte helt gå i bitar varvade jag därför Colonsteril med grönsaksbuljong (ett bra tips av min erfarna kompis) och vila. Netflix räddade dagen, eftersom mina ögon inte vill läsa mer än nödvändigt.

Sammanlagt tre liter Colonsteril-blandning skulle jag hälla i mig under dagens lopp och det var lagom skoj, men det gjorde inte ont och inte smakade det så vidrigt som jag hade föreställt mig heller. (Men gott var det inte!)

Den allra viktigaste förberedelsen hade jag däremot gjort redan tidigare. Jag hade nämligen e-postat Raseborgs sjukhus i Ekenäs, där undersökningen skulle göras, för att försäkra mig om att eventuella lugnande medel och glidmedel inte skulle visa sig innehålla något däggdjursbaserat. Jag har ju lärt mig att vårdpersonal i allmänhet aldrig har hört talas om vare sig köttallergi eller alfa-gal.

Att e-posta på förhand fungerade fint. Jag fick ett svar som bekräftade att e-posten hade kommit fram och togs på allvar, vilket kändes bra.

När jag hade anmält mig på sjukhuset och satt i väntrummet kom en sköterska dessutom fram till mig och sa att de hade kollat allt med sjukhusets farmaceut och att inget ämne innehöll något animaliskt.

Något lugnande medel behövdes inte heller - det var kanske bara min galopperande fantasi som hade hittat på det, för det var det aldrig ens tal om.

Själva koloskopin går ju då ut på att läkaren för in en slang med kamera i ändtarmsöppningen och i mitt fall tog de en titt på ändtarm, tjocktarm och en del av tunntarmen.

Glädjande var att de inte hittade något oroväckande. Jag har alltså inte en massa sår i tarmen - men jag undrar förstås lite om det hade sett värre ut i tarmen om skopin hade gjorts redan i vintras, innan jag på eget bevåg lade om min kost så att magen mår bättre.

Helt onödig var koloskopin inte nu heller. Två pyttesmå polyper tog läkaren bort och de kommer förstås att undersökas, men resultatet kommer först om cirka en månad och torde bara konstatera att allt är normalt.

Ett sjukhusbesök i coronatider känns konstigt, men alla människor jag såg - både vårdpersonal och patienter - bar munskydd, så antagligen var det så tryggt det kunde vara. Och jag gjorde som alla andra och slängde munskyddet i sopkärlet utanför sjukhuset när det var över.

Ett annat tips fick jag också: se till att du har något gott hemma att belöna dig med efter undersökningen. Det är ju lättare sagt än gjort när man är köttallergiker, men jag hade fyllt på lagret med mörk choklad. Efter mer än ett år utan Fazers blå har jag nämligen nu blivit van vid icke-mjölkchoklad.